Det här med vänskap.
Det här med vänskap efter att man fått barn.. antingen blir vänskapen djupare ( det kan den bli, enligt mig ) eller så bara "försvinner" folk. Innan jag fick Liam hade jag rätt stor bekantskapskrets, inte bara en - utan några stycken man rörde sig emellan. När nyheten att jag och Kent väntade en liten nådde alla så var ju hysterin enorm, från alla håll och kanter - folk var överlyckliga och det var så otroligt mycket snack om hur roligt det skulle bli och hur mycket dem också längtade.Populär var man vill jag lova.. telefonen ringde dagarna i ända och man fick massvis av sms var dag - roligt, tyckte jag då. För man är ju rätt så naiv ibland, inte sant?
När Liam väl var född så exploderade även då telefonen av samtal och sms, folk ville hälsa på och träffa lilleman - dem var så glada och halvt lyriska. Måste ju tyvärr erkänna att mer än hälften av dessa människor ( som då skulle vara våra/mina vänner ) fortfarande inte träffat våran son, någonsin. Dock fanns det ett flertal, som faktiskt hälsade på och träffade honom, en gång och ibland två eller fler.. men nu, är väl en 80 % ( om inte 90 ) av dessa människor som bortflugna. Dem hör inte av sig, varken på telefon eller sms.. dessa människor, som en gång snackat så mycket om allt vi skulle göra efter han var född, både med honom och ensamma som vänner. Dem skulle finnas där och ta så stor del av vår sons liv och vi skulle vara lika goda vänner då som nu.. för så blev det ju? Jo eller hur..
Men mycket bottnar ju i att vissa människor förändras, innan jag blev gravid och dvs långt innan Liam föddes, så var jag ute mycket - Kent likaså. Vi festade, tillsammans eller på varsitt håll med våra vänner - träffade vänner och flängde fram och tillbaka.. och nu hör vi ju till den kategorin som lugnade ner oss när lilleman var på väg och när han väl var född. Man slutar helt enkelt leva för att festa, man ser inte längre fram emot helgerna för att det är tid för fest.. utan det är den tiden på veckan då vi äntligen är lediga, hela familjen. Men alla fungerar ju inte så, barn eller inte.. det festas precis som förr och är man inte likadan så ska detta ifrågasättas in i det sista. Och inte att förglömma, festar inte papporna som förr är det väl för att " dem inte får får sina flickvänner " - det är ju så man kräks. Tanken att en del pappor ( och mammor ) faktiskt värderar lediga dagar tillsammans med sina barn, före fest och bakfylla - är tydligen en gåta för många? Patetiskt.. det är det enda jag har och säga faktiskt. Nej.. det är tragiskt.
Nu är det ju inte bara i festsammanhang jag menar, utan det är bara en del kakan.. men ni förstår poängen.
Jag slutade dock ta illa upp för längesen, för jag har det bästa och vackraste i mitt liv - en underbar sambo som jag älskar över allt annat och vår son, som är vår ögonsten och utan tvekan, det bästa som någonsin hänt mig. Men visst är det trist ibland, att man blir bortglömd och inte medräknad för att man fått barn och kanske prioriterar annat.. jag vet att många känner som jag.Man är inte längre inkluderad på samma sätt.. Tråkigt är det till viss del, men som Eva sa - man märker vem som är ens riktiga vänner och tacka fan för det! Och lycklig är jag, för jag har min familj och fina vänner som jag vet finns där i vått och torrt - som inte bara bryr sig när det är roligt, utan även finns där när det är svårt och tråkigt.
Jaha, det var väl allt jag hade att säga, var tvungen att avreagera mig lite - har tänkt på detta många gånger, mest pga att det finns en del man är mer besviken på än andra. Men sånt är livet och man klarar sig alltid =)
Ja ens vänskaper prövas verkligen då man får barn. Tyvärr så fattar inte alla blåsta idioter det här med att få barn. Jag och Björn tycker inte ens det är roligt att festa, bli fulla, bli bakis och allt som hörtill. Utan vi bjuder hellre hem folk och tar det lugnt över några öl.
Men du, bra att du skiter i detta idioter, dem är inte värda varken din eller Kent's energi på tankar etc.
vilket underbart blogginlägg! tur de finns några med ordentliga värderingar!
de flesta (läs alla) försvann när ja väntade isabella.
Kanske det inte är ett problem men det är något som man går och retar sig på även om man inte vill det.
För när man har ledsna dagar och inget går som man själv vill så vill man kanske ibland ringa den där vännen som var så rolig att prata med men som inte längre finns. Det kan jag sakna! Men det är väldigt sällan. Och festa är inte livet, det försvinner inte, men det kan familjen göra. Och vilket väljer man att prioritera först? Jo familjen! :)
Ja du vet ju vad jag anser vi , vi har ju disskuterat detta innan ... kunde likabra varit mitt inlägg ;) ! bra skrivet.
